Söndag - Medmänniskan

Lyssnade på en god predikan idag. Jag blir glad när det märks ett arbete bakom det som sägs från predikstolen. Det handlade om kärleken och budet att älska sin nästa och om förlåtelsen. När kärleken blir ett bud som jag kämpar med att leva efter, när jag inte lyssnar till de egna reaktionerna i mötet med människor utan säger det rätta utan att det har någon täckning i mitt liv - då är jag en splittrad människa. Men om jag erkänner min oförmåga att älska och förlåta, när jag kommer till min gräns, då kan jag öppna mig för Guds kärlek i Jesus Kristus och låta honom leda och forma mig.
Det är Guds Ande ingjuten i våra hjärtan.

Hieronymus

Nu var det länge sedan jag skrev här. Ska försöka bättra mig! Idag blir det lite spån från mina latinstudier.

Jag håller på med några brev skrivna av en kyrkofader vid namn Hieronymus. Han levde på 3-400 - talet och skrev enormt mycket. Bland annat översatte han Bibeln från hebreiska, arameiska och grekiska till latin.

Han skriver förstås tänkvärda ting. Han genomskådar falsk andlighet, högmod och annat sådant. Han varnar en blivande munk för att dra sig undan till öknens eremittillvaro, för att sedan komma tillbaka och skryta om själens kamp mot demonerna. Nej, han ska leva sitt munkliv tillsammans med andra och han ska absolut ha en vägledare.

Men, men....

Hieronymus syn på relationerna mellan män och kvinnor, synen på familjeliv kontra klosterkallelse, längtan efter barn osv är minst sagt knepig. Han upphöjer kallelsen till celibat och klosterliv och nedvärderar kallelsen till att bilda familj. I alla fall när han skriver till en blivande munk eller till en mor som har klosterplaner för sin dotter.

Hieronymus var väl präglad på något vis, så som vi alla är på ett eller annat sätt. Intressant att läsa är det dock och han vet hur han ska använda sina argument. Jag ska försöka ge några exempel en annan dag. Men nu säger jag godnatt!

Hur fungerar hjärnan egentligen?

Tänk om man bara visste hur hjärnan fungerade, då skulle det vara lättare att plocka fram det som man vet finns där någonstans men inte kommer åt! Jag satt igår med en text av en kvinna som skrev om sin pilgrimsfärd till det heliga landet. Hon skriver ett ganska lättläst medeltidslatin, trots att det inte följer de regler som gällde för de klassiska skribenterna. Men så stöter jag på ett ord som jag känner på mig att jag egentligen vet vad det betyder. Jag vet att jag slagit upp det säkert tio gånger, men det har hamnat i något hörn av hjärnan som jag inte kommer åt! Det är lockande att ta fram Ahlbergs latinsk-svenska ordbok, som för övrigt är den mest bläddervänliga och hållbara bok jag någonsin haft. Den har en perfekt konstruktion för sin användning till skillnad från dåliga tillbringare, som har passat bättre till blomvaser än att slå upp dryck ur. Nåväl nu till själva poängen:

Jag har kommit på att jag inte ska slå upp vartenda tveksamt ord, utan försöka leta i minnet. Det finns ju där, om jag bara kom åt det! Detta är min nya strategi. Jag gör som ett av våra barn brukar göra inför ett nytt ämne - först tänka efter vad hon redan vet om det. En sorts uppgradering av hjärnan: jag tror på dig och från och med nu ska vi samarbeta. :-)

Förmågan eller gåvan att lyssna

Vissa människor har förmågan att lyssna,

att ta orden på största allvar,

att dröja kvar och inte med en gång gå vidare,

att, som Maria, bevara det i sitt hjärta,

att, som Jobs vänner gjorde till en början, sitta tysta och ta in.

Inte passivt, slött eller besvärat, utan med kärlek och medlidande.

Tack, Gud, för dessa människor,

för dessa jobbiga och underbara människor.

Nu ska det gå att kommentera också

Det har varit svårt att kommentera i bloggen. Nu ska det vara lättare. En ändring i inställningarna var det enda som behövdes.

 Skriv och reagera om du känner för det!

Hälsningar, Henrik

Ett svar som inte kom med

I vår lokaltidning, TTEla (=Trollhättans Tidning och Elfsborgs Läns Allehanda) skrevs ett inlägg för nomineringsgruppen Öppen Kyrka. Inger och jag kunde inte låta bli att svara, men när det svaret inte kommit in i tidningen är det ju bra att ha en blogg. Håll till godo:

Frimodig Kyrka – ett bättre alternativ!

Inge Eklund och Bengt Kristiansson skriver på debattsidan inför kyrkovalet om nomineringsgruppen Öppen kyrka. Ni söker röster och folk som vill stå på era listor. Om man vill ställa upp som kandidat säger ni att ”sunt förnuft och ett intresse av att Svenska kyrkan lever vidare med en stark förankring bland dess medlemmar räcker långt”. Vad menar ni egentligen med detta?

I Svenska kyrkans egen kyrkoordning, som ska reglera arbetet i kyrkan, sägs något helt annat:

Förtroendevalda, frivilliga medarbetare, anställda och de som vigs till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst ska fullgöra de speciella uppdrag som de anförtrotts i solidaritet med Svenska kyrkan och kyrkans tro, bekännelse och lära. Alla står i evangeliets tjänst och under dess auktoritet. (Sjunde avdelningen, om Kyrkliga uppdrag och befattningar)

Visst behövs sunt förnuft, men kyrkans förtroendevalda måste också kunna fatta beslut utifrån kristen tro och bekännelse, beslut som kanske inte alltid har en stark förankring bland majoriteten. Jesus är Herre i kyrkan och det behöver prägla även de förtroendevaldas arbete - i enlighet med kyrkoordningen. Först då har kyrkan något väsentligt och unikt att erbjuda ”alla som söker, tvivlar eller tror”.

Nomineringsgruppen Frimodig kyrka ställer upp i kyrkovalet på riks- och stiftsnivå. Även Frimodig kyrka anser att kyrkan ska styras utan inblandning från de politiska partierna.

Några av de viktigaste punkterna för Frimodig kyrka är:

• Svenska kyrkan ska frimodigt dela med sig av evangeliet och inte skämmas för den kristna tron.
• Svenska kyrkan ska fortsätta att kraftfullt ta avstånd ifrån invandrarfientliga krafter i samhället.
• Man ska kunna välja vilken församling man vill tillhöra, oavsett var man bor.
• Jesus är själv mycket tydlig med att äktenskapet är till för man och kvinna. Frimodig kyrka anser därför att Svenska kyrkan inte kan viga samkönade par.

Inger och Henrik Lindeskog

medlemmar i nomineringsgruppen Frimodig kyrka

Kyndelsmässodagen

Idag predikade jag över Jesu frambärande i templet. Och det fick mig att tänka på en person från min barndom.
Symeon och Hanna påminde mig om en gammal söndagsskolelärare som fanns i Habo när jag var liten. Han hette Sven, satt alltid på samma plats i kyrkan och läste Fader vår en halv sekund efter alla andra. Han hade en anteckningsbok med sig där han skrev in dopbarnens namn. Det var många dop där eftersom församlingen hade många barnfamiljer. Jag tror att Sven bad för barnen därhemma. Det gjorde ett starkt intryck på mig.
Han berättade för mig om vetekornet som måste läggas i jorden och "dö". Och när vetekornet lagts i sin grav, växte det upp och gav skörd. Så var det också med Jesus som dog och lades i sin grav för att uppstå och ge liv till många.

Motsägelser

Igår lyssnade jag på Göran Larsson, som har varit direktor på Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Det var första gången jag hörde honom undervisa och det var en upplevelse. Han hade både mycket att säga och en inlevelse som var inspirerande. Bland allt han sade var det en sak som jag fäste mig vid. När judiska rabbiner finner motsägelser i Bibeln blir de glada, sade han. Om jag får återberätta min minnesbild av det han sade, var det att motsägelsen inte ska avfärdas med tanken att "Bibeln hade fel" eller "Nu ser vi att det inte stämmer". Tvärtom vill Gud undervisa oss just genom det som ser ut som en motsägelse. Som exempel nämndes talet om rättfärdighet och tro hos Paulus respektive Jakob. Paulus säger att människan blir rättfärdig genom tro, Jakob att rättfärdigheten kommer genom gärningar. Totalt motsatta syner, tycks det. Men Paulus arbetade med frågan hur en människa kommer in i Guds rike, Jakob hur någon blir kvar i Guds rike. Paulus var missionären, Jakob var pastorn för Jersualemsförsamlingen sedan många år. Vissa människor behöver höra det ena, andra något annat för att växa i tron. Och sedan talar Jakob inte om gärningar oberoende av tron, utan en levande tro som visar sig i gärningarna. Paulus talar inte heller om tron oberoende av gärningar, utan också om gärningarna som kommer ur tron.

Nu till en annan motsägelse. Det förvånar mig ibland att människor, inte minst präster eller pastorer, säger att de ska dra sig undan i stillhet och tystnad. Ja, det förvånar mig inte, utan det de gör i stillheten och tystnaden. De producerar böcker. De måste ha något att göra när de drar sig tillbaka, eller går ut i öknen. De kan inte vara stilla i stillheten och inte riktigt tysta heller. Varför skriver jag om detta? Därför att det retar mig, kanske. Eller för att jag känner igen mig själv i det. Är det människans vanliga behov av att bli sedd och bekräftad som gör sig påmint? Eller är det skaparglädjen och lusten att berätta som är väldigt svår att hålla tillbaka. Det som gör att vi bloggar. Kanske båda. Kanske vi behöver båda sakerna också: vara tysta och tala. Vara kontemplativa och kommunicera.

Ett nytt försök

Härmed gör jag ett nytt försök att blogga. Den förra bloggen, som inte blev mer än ett par veckor gammal, var för komplicerad att arbeta med. Jag följer min fru och använder blogspot istället. Här kommer jag att skriva om teologi och kyrka, livet som präst, latin, hundar, musik och annat som intresserar mig. Skriver gör jag nog mest för glädjen att tänka och formulera mig, men möjligheten finns ju också att någon annan kan bli intresserad. Det får räcka som inledning till denna blogg.